December blev en bra månad

Med stor hjälp av konceptet med julkalenderträning blev december en bra månad med en fin variation. Det blev löpning, rullskidor, gym och cykling på trainer. Att ha ett upplägg att träna varje dag är ganska så bra för att säkerställa arr den dagliga träningen inte bara blir en förhoppning.

Det kanske roligaste var att komma igång med rullskidorna som ibland blir lite bortglömd.

Varje dag fram till julafton

I den kanske väder- och solljusmässiga lågvattenmånaden december kan lite krydda i tillvaron liva upp. Kryddan består av att adventskalenderttäna där varje dag har ett nytt pass som presenteras som dagens lucka. Poängen med upplägget är kontinuitet, något som december inte alltid är så generös med.

Känningar, sträckningar och självklara skador

Det börjar ofta med att livet är på topp, solen skiner och träningen har tryckts upp till en ny nivå. Så kommer det plötsligt utan förvarning, en lite känning i foten, knät eller höften. Inget allvarligt eller stort. Bara en känning. Men den ger inte med sig trots de små anpassningarna av träningsvolymen. Plötsligt är känningen mer än så och det blir fel att prata om det som något annat än en sträckning. För hög volym. Lite för långa pass, lite för ofta. Det var ju så härligt. Nu genomförs rehab men det räcker inte. Pang! Utan förvarning blev det väldigt dåligt. En helt ny skada med väldig smärta. Men hur? Elitrehab-sjukgymnasten berättar att det byggs upp över tid och kroppen försöker kompensera in i det längsta. Men tillslut är det så uppenbart och självklart tillräckligt dåligt. Kroppen skriker ifrån och hösten får avslutas med uppbyggnad, rehab och eftertanke.

Att träna är att leva

Det finns få saker i livet som gör så mycket gott som träning. Mina senaste träningspass har skett i Kampala längs ganska så avgastunga vägar. Överallt vänliga människor som i en del fall höjer ett ögonbryn när den högröde medelålders mannen kommer springandes. Ungar som är påväg hem från skolan, skrattar och lubbar med. De fåtal löpare som jag möter ser ut som världselit men de kostar ändå på sig att le och ge tummen upp. Dagar som dessa är inte svåra att leva med eller krångliga att uppskatta.

Forskning: Elitmotionärens vardag – familjeliv, tidspussel och extremidrott

Läs om denna intressanta studie av Jesper och Tom på Linneuniversitetet. Det är nog många som inte kallar sig eller identifierar sig som elitmotionärer men som ändå upplever tidspussel och konsekvenser för livet med familjen. Studien finns att läsa i populärversion:

Andreasson, J., & Danielsson, T. (2016). Elitmotionärens vardag-familjeliv, tidspussel och extremidrott. Idrottsforskning, (18 maj). 

Länk: https://www.idrottsforskning.se/elitmotionarens-vardag-familjeliv-tidspussel-och-extremidrott/

Den finns också som vetenskaplig rapport:

Andreasson, J., Johansson, T., & Danielsson, T. (2018). Becoming an Ironman triathlete. Extreme exercise, gender equality and the family puzzle. Sport in Society21(9), 1351-1363.

Mer och varierad träning

Lyssnar en del på Mikael Mattson när han är med i poddar som Maratonlabbet och Tyngre. Kloka och nyanserade insikter om träning, träningsvolym och intensitet. Det finns massor att göra för att individanpassa och optimera men i princip räcker det med två saker. Att träna mer det leder till bättre prestationer. Att ha en varierad träning leder till bättre prestationer. Så nyckel framåt blir ökad träningsmängd och olika träningsaktiviteter som skapar variation.

Kontinuitet före intensitet

En insikt från de senaste åren är att det är omfattande träning över tid som är nyckeln till en lyckad tillvaro. Kontinuitet att regelbundet och helst dagligen få till vettig träning är viktigare än att då och då få till episoder av intensiv träning. Att kontinuitet är vägen framåt bekräftas av långlöparexperterna som menar att det är först vid en volym på 5 mil i veckan kontinuerligt övertid som specifika intensiva nyckelpass blir viktiga. Lyssna in på podden Maratonlabbet avsnitt 50 där Lorenzo Nesi som arbetar bland annat för friidrottslandslaget intervjuas. Avsnittet om ‘Maffeton träning’ i Lagom Kondition är också värt sin tid.

Ibland har även Jonas Colting rätt när han påpekar det uppenbara ” Just fucking train”.

Ironman Kalmar 2019

Det var med stor nervositet som det började dra ihop sig till start nere vid hamnen. Drickaflaskorna var lämnade på cykeln, våtdräkten pådragen och lite lättare joggning pumpade igång hjärtat.

När väl simstarten gick igång blev det en långsam vandring fram till rampen där tidsmätningen triggade igång den långa dagen. Simningen var inledningsvis ganska stökig med många bröstsimmande personer och frisimmande snedsimmare som hamnade över ryggen. Efter några hundra meter blev det lugnare och simningen löpte på fint även om det vid bojarna var trångt. När väl de 3,9km var färdigsimmade så kändes det bra i kroppen trots två mindre kallsupar som jag sugit i efter att fått överraskande benspark av bröstsimmande herrar.

T1 med bytet från våtdräkt till cykel gick finns och så här i efterhand 3 min snabbare än förra året.

Cyklingen gick något långsamt ut mot Ölandsbron då det var mycket tätt med cyklister som gjorde sitt bästa för att inte drafta. Färden nerförbi Färjestaden-Mörbylånga-Degerhamn gick bra trots en den ihållande motvinden. Skuttet över Alvaret till östra sidan gick snabbt. Sedan blev det härlig medvindscykling norrut och hela vägen tillbaks till Färjestaden var behaglig. Det blev dock uppenbart att jag behöver kolla av min sittposition då jag fick rejält ont i baken. Sitter antagligen inte alls bra på cykeln. Efter lite blåsig Ölandsbro var det dags att cykla runt i rondellen och ut på de sista 60 km. Dessa blev ganska plågsamma på grund av vinden och att en vid detta laget varit igång ett bra tag. Sista 20-30km tillbaks till Kalmar var plågsamma i motvinden. Ett tag funderade jag på att slänga cykeln i ån nere i Kalmar….

T2 med byte från cykel till löpning gick också bra med god kanelgifflar som tilltugg.

Löpningen gick ganska trögt under det första varvet men styltig men ändå stabil löpning. Slutet av första varvet blev tung och färden ut på andra varvet var stel och senare under det andra varvet var jag tvungen att promenera viss delar. Magen klagade vilket ledde till ett toalettbesök där jag bara ville sitta kvar och strunta i allting. Under det sista varvet och de kvarvarande 14km var det mycket plågsamt. Inte förrän med 4 km kvar tändes hoppet då en funktionär sa, ‘pressa på nu så kommer du in under 13 timmar’. Detta gav energi och hopp vilket tillslut resulterade i en sluttid på 12:55:38. Att gå i mål var en underbar känsla där smärta, glädje och en enorm tacksamhet sköljde över mig.

Sammanfattningsvis var Ironman Kalmar 2019 mycket plågsam.

Äntligen dags för Ironman Kalmar

Det är som alltid med dubbla känslor som det nu äntligen är dags för Ironman Kalmar. Jag har längtat, tränat och funderat i nästan ett helt år inför denna veckan. Samtidigt är det oro, rädsla och fruktan som nu kommer smygande. Har jag tränat och förberett mig till det yttersta? Nja, en kan ju alltid göra mer och bättre. Det känns dock helt ok i kroppen. Morgonens 8k runda var fin och stabil. Liten oro för den lilla halsont som bosatt sig i min hals de senaste dagarna.

Idag har jag hämtat ut nummerlapp och fått den alltid så fina Ironman Kalmar ryggsäcken. En runda igenom Ironman Merchandise tältet resulterade i t-shirt och vattenflaska.

Nu försöker jag mentalt ladda inför en fin cykling med lagom vänlig vind på Öland.

Inför nästa år så gäller det att vända tillvaron ytterligare några varv så istället för att klämma in träning i vardagen så gäller det att klämma in vardagen i träningen. Träningstillvaro med familjen i första hand.