Month: June 2017

Detta skulle bli mitt första maraton. Aldrig tidigare hade jag sprungit 42km i ett sträck. Dagen innan reste hela familjen upp till Stockholm för att bo hos några vänner. Ett bra sätt att störa bort den värsta nervositeten. På lördagen var det fjärilar i magen och en orolig morgon. På tunnelbanan in mot Östermalm träffade jag andra löpare som också var på väg in mot start. Det kändes bra att ha några att prata med och höra deras lugnande vänliga ord. Väl framme på Östermalms IP så fick jag snabbt min påse med nummerlapp och chip. Sedan var det en jobbig väntan innan det var dags att gå bort till startfållan på Vallhallavägen. Jag ställde mig i 6.30 gruppen och min plan var att ta det väldigt lugnt under det första varvet och sedan öka på det andra. En lugn kom över mig så fort startskottet brände av och floden av löpare satte fart. Nere vid slottet fick jag peppa av Marie, Lina och Mira som på bästa sätt hjälpte skapade glädje. Löpningen över söder och sedan runt Kungsholmen gick fint. Vid varvningen och färden över Gärdet började det kännas lite mer i låren. Nere från Värtahamnen och till Djurgården fick jag gräva djupt och mentalt ladda på. Väl tillbaks i city fick jag ny energi av min familj som peppade och tjoade. Runt söder och ner över Kungsholmen var det ren löpglädje och förbi Odenplan och bort mot Stadion var det djup glädje och en känsla av vara odödlig. Den känslan fick sig en törn när en äldre man ett ett tiotal meter stöp i backen och publik bredvid banan omedelbart påbörjade HLR. Upploppet på Stadion erbjöd en enorm känsla av sammanhållning och djupaste tacksamhet för att ha möjlighet att springa. Kanske ingen rekordtid men det var en prestation som öppnade många mentala dörrar som fram tills nu varit stängda.