Month: August 2016

Den 27:e augusti var en solig men ack så blåsig dag på västkusten. Det var dags för Henrik Thyrén och mig att köra en Medeldistans en så kallad 11.3 där simningen är 1,9 km, cyklingen är 90km och löpningen är 21km. Skärhamn var som vanlig transformerat till ett Triathlon-mecka där Lotta Nilsson (se Träningskliniken) och c/o skapat en mycket professionell inramning som varje år levererar mer än förväntat.
Incheckning av cyklarna och utplacering av sin låda med cykelskor, tröja glasögon, strumpor, löparskor och energi-gel. Tiden innan start gick snabbt och snart var det dags för start. Mycket snack innan simningen fokuserade kring mängden med brännmaneter som var lite väl många och lite väl stora. Vid uppvärmningssimningen blev det tydligt att det var mycket maneter. Svidande känsla i ansikte och händer.

Sista minuterna innan start stod funktionärer med vaselintuber och gjorde sitt bästa att smörja in de tävlande. Tyvärr var kön väldigt lång och jag insåg att det blir till att köra utan skyddande vaselin. Grämde mig för att jag inte var nere vid simstarten tidigare. Slarv och nervositet.  Minuten innan start kramade jag om Henrik och vi önskade varandra en fin dag med orden “kör hårt – ta det lugnt”. När starten gick hamnade jag på tok för långt bak och fick inledningsvis brottas med ett gäng bröstsimmande rugbyspelare som gjorde allt annat än vad jag tyckte att de skulle. Ute vid första bojen kom jag loss och kunde simma på i min egen rytm. I vissa partier var det lite väl många brännmaneter vilket gjorde att jag blundade ner i vattnet och jag tittade bara på vänstersida när jag andades. Det brändes lite i ansiktet, foten och ena handen. Men i stort klarade jag mig bra.Simningen förlöpte väldigt bra och jag kom in i ett bra arbetstempo i medvinden ner mot vändningen in mot Skärhamn. Efter vändningen blev det lite besvärligt då det nu var rak motvind sista hundra metrarna in mot uppgången för simningen. Rolig men väldigt svårandad simning under sista biten. Upp ur vattnet på tiden 40 minuter exakt. Växlingen från simning till cykel gick bra trots att jag krånglade med cykeltröja och cykelbyxor utanpå tri-byxorna. Gel ner i fickorna bak på tröjan, en kanelbulle i munnen och tre ner i en av bakfickorna på tröjan och sedan iväg.

Cyklingen gick i en faslig fart då det inledningsvis var mycket stark medvind. Kände att jag var tvungen att “cykla smart” dvs att trycka på i medlut och ta det lugnt i motlut. Ner mot rakan där det langades dricka och bulle gick mycket bra. Tryckte i mig en gelé innan vi kom upp på 15km raksträckan med motvind in mot Skärhamn. In för att varva nere i hamnen. Massor av jubel från åskådare och sedan ut på ett sista varv.

Benen började nu att känna av att ha varit igång. In med sportdryck och kanelbulle och sedan ner i tempobågen. Innan langningen av dricka och bulle så tryckte jag in en andra gel. Vid langningen körde jag över en flaska och tappade två som räcktes ut mot mig. Fick till slut fatt i en och kunde stoppa ner den i flaskstället. Innan den långa motvindsrakan tryckte jag ytterligare en gelé som smakade som något som nyss dött. I motvinden mot Skärhamn var det bara att njuta av utsikten och trycka ner huvudet på tempobågen. Motvinden skapade nog mest ett mentalt motstånd så det blev viktigt att visualisera alla goda orsaker till att just denna dagen är bland de bästa som finns. Sista kilometern in mot hamnen blev magisk tack vare alla funktionärer och publik som gick ‘bananas’ och lyfte fram all deltagarna. Med ett lyckligt flin i ansiktet cyklade jag in till växlingsområdet och kände att cyklingen gått bra. 90km på 2tim 58 sek kändes helt ok för mig. Växlingen blev stressig och jag glömde kränga av mig mina extra cykelbyxor.

Löpningen ut ur hamnen gick på flygande ben och klockan signalerade 4:50 tempo vilket är på tok för snabbt för mig. Så under det första av de fyra varven var jag tvungen att bromsa för att inte springa på ett sätt som skulle bli alltför negativt. Redan under andra varvet kändes mitt planerade arbetstempo på 5:30 som ganska så ansträngande. Vid vändningen upp på ‘berget’ längst ut kändes benen lite tunga. Mina dubbla byxor skapade också en betydande värme som inte var särskilt attraktiv. Ut på tredje varvet och benen var tyngre än vad som var bekvämt och tempot rasade ner till 6:15.

Nu hade jag tur och fick bra pepp av publiken på de strategiskt tunga partierna vilket gjorde att känslan i benen inte hamnade i fokus. Några kortare samtal med andra löpare lättade också upp situationen. Att känna ansträngning tillsammans med andra minskar faktiskt känslan av ansträngning. Ut på sista varvet och glädjen var tillbaks, precis som min kraft. Nu stod det helt klart för mig att jag skulle klara av loppet och på vägen ut mot vändningen skrattade jag för mig själv då jag insåg vilket otroligt privilegie det är att kunna träna och sedan genomföra den här typen av lopp. Löpningen in mot mål var  ren livsglädje och när tävlingsarrangören Lotta Nilsson hängde en liten men symboliskt viktig medalj runt halsen så var lyckan total, fundamental och allomslutande. Ofattbar livskvalité helt enkelt.

Cykelvasan som genomfördes nu i helgen bjöd på en varierande upplevelse.

På fredagens Cykelvasan Öppetspår 94km fick Marie och jag uppleva en ganska kall start i Sälen. Den inledande cykling  gick bra och vi malde på och hade en fin färd förbi Smågan och över till Mångsbodarna som blev vårt första depåstopp. Ner till Risberg gick det fort men det var ganska arbetsamt för den som hade mindre erfarenhet av utförskörning. Från Risberg blev det tyngre då vädret övergick från kallt och mulet till kallt och regnigt. Vid ungefär halva loppet började Marie få problem med sina ben som gärna ville krampa. Detta påverkade vårt tempo då Marie hela tiden var tvungen att balansera kraften i tramptagen mot risken att få kramp. I Oxberg blev det till och med en tur in i den medicinska depån för massage. De sista milen var inte lika roliga som de inledande men Marie kämpade på och vi tog oss tillsammans i mål och genomförde loppet på ett helt bra sätt. Att cykla i ganska så många timmar innebar en mycket skön känsla när vi rullade in i målet i Mora.

På lördagen var det dags för den traditionella Cykelvasan 94km med all tävlingshets som verkar tillhöra denna dag. Starten 9.30 skedde i strålande sol och en begynnande värme. Tempot var ganska högt redan i den inledande backen. Mina ben var inte helt fräscha efter gårdagens öppetspår, men cykling över Smågan och ner till Mångsbodarna gick i ett stabilt och snabbt tempo. Sträckan ner till Risberg var hysterisk med ganska så hög fart nedför backar som redan skördat sina första offer i form av krascher. Efter Risberg började mina ben att kännas krispiga och det blev tyngre att hålla farten upp i backarna. Evertsberg, Oxberg och Hökberg är alla namn på depåer där jag allteftersom fick mer och mer smärta i benen och blev svagare och svagare i uppförsbackarna. Jag saknade pulver i benen helt enkelt. Sista milen in mot Mora räddades av att jag kunde ligga på hjulet bakom en annan cyklist som kämpade på i ett bra tempo in förbi Eldris och in mot Mora parken. I den avslutande ‘spurten’ var jag helt paj och rullade gråtfärdig in på 3:54.

Att cykla distansen Sälen-Mora två dagar i rad hade sitt pris i form av trötta ben men framförallt en bak som inte riktigt jublade över de sammanlagda milen och timmarna. Men det blev en bra träningshelg.

I lördags genomförde vi, Marie Landgren och jag Öloppet Sprint. Detta är då den korta versionen av Öloppet med bara 20km löpning och 2,6km simning. Tycker nog inte att detta är en typisk sprintdistans utan en ganska utmanande distans. Marie och jag tog oss ut till starten på Styrsö med fjärilar i magen. Dagen till ära var det ganska blåsigt vilket kunde innebära besvärlig simning på den oskyddade utsidan vid Stora Känsö och Vargö. Att Marie inte hade löptränat på fyra veckor på grund av knäproblem påverkade naturligtvis också vår nervositet inför start. Innan start tejpade Charlie på ElitRehab upp Maries knä och lugnade oss med orden, ”- ingen fara att springa med det knät, det kommer nog bara göra jätteont….och innebära lite längre rehab i höst”. Skönt tänkte vi.